Det va längesen nu, jag har inte tid, inte tid för något annat än jobb,skola, träning och att se till att vardagen fungerar hemma. När jag väl har ingenting på schemat är jag så utmattad att jag somnar raklång i soffan utan att blinka. Jag älskar verkligen mitt liv, att ha så mycket att göra men ibland önskar jag att jag hade mer fritid och mer tid för mina/våra vänner och nära. Den senaste tiden har det hänt så mycket men den största saken kan jag inte gå ut med än (nej jag är inte gravid). Jag har haft djupa funderingar på livet och kommit på att det är för kort för att inte må bra åtminstone 95% av tiden. Det är ju bara att se allt positivt så underlättar det massor. Ingen nyhet för er kanske men varje morgon jag vaknar up bredvid Jonas känner jag mig som världens lyckligaste, den finaste människan på jorden helt enkelt, vågar inte ens föreställa mig ett liv utan honom.