Jag saknar min familj så mycket nu när jag inte bor hemma längre, även fast det bara är 6 km. Har nog inte förrän nu insett att det aldrig kommer bli som förut igen då både jag, Jenny och Sandra bodde hemma. Det var påfrestande med tre systrar med stark vilja under samma tak haha stackars mamma och pappa, men samtidigt var det ju underbart att få skälla på varandra när någon pratat i telefon för länge och att kunna smyga in till någon av systrarna på natten och krypa ner vid sidan av när man var ledsen eller hade drömt något hemskt. Vi har nog bråkat ganska mycket i våran uppväxt, men vet ni det som inte dödar härdar, och jag vet att mina systrar kommer stå vid min sida alltid, vad som än händer. Hur osams vi än är så ställer vi upp för varandra i vått och torrt. Jag har så många minnen med min familj både bra och dåliga men jag antar att det hör till. Mina föräldrar har ställt upp så mycket för oss alla tre, jag beundrar dom, fast ingen är ju perfekt inte heller dom men jag vet inte om jag skulle lyckats hantera tre systrar på lika fint sätt som dom gjort och det tackar vi för. Jag tror inte att det alltid varit så lätt för mamma att aldrig få ha sina saker i fred eller för pappa som fått stå ut med 4 tjejers tjafs och prat dagarna i ända  haha och för att inte tala om våra slagsmål, värre än de flesta killars kan jag nog påstå ;)