För stunden känns allt väldigt tufft och jag börjar gråta bara tanken av att behöva ta steget ifrån på arlanda. Men jag vet och tror att jag kommer klara det här, för innerst inne vet jag ju att det här är det jag vill göra. Men det tar ändå emot, men det är som pappa säger, man inser verkligen nu hur mycket människor jag har runt omkring mig som jag älskar och som älskar mig. Och jag vet att jag aldrig är ensam, aldrig någonsin ! ! ! Dessutom kommer Sverige finnas kvar och förhoppningsvis alla mina nära också. Det är nog min största skräck att någonting ska hända med dem som är här hemma när jag är så långt så långt bort. Men det kan inte få hindra för jag lever för min egen skull var det någon som sa, någon som är visare än alla andra i mina ögon.

Gud välsigne dig flicka var de orden min morfar sa till mig innan jag lämnade deras lägenhet idag, kändes väldigt annorlunda att höra och jobbigt att veta att vi inte ses på mycket länge. Jag som är van att ha dem runtomkring mig jämt... Men jag ska vara flitig på brevfronten så att även de utan dator kan följa min resa.

Nu ska hoppa in i duschen tror jag och spola bort dom jobbiga tankarna mot bara bra...